Tanke nr 997: Nick Lowe på Nalen
I söndags åkte D och jag in till Nalen på kvällen för att se Nick Lowe och bandet Los Straitjackets. Det var kö ut på gatan för att komma in och publiken bestod till stor del av gråhåriga män, några kvinnor som till viss del också var gråhåriga och en och annan ungdom (dit D och jag inte räknades).
Jag hade ett uppdrag, att köpa en cd till P, och passade på innan konserten när det inte var några som trängdes och hade sig. Jag köpte även en vinylplatta och en fin tygkasse till mig själv. Merch ftw!
Konserten inleddes med Nick Lowe plus gitarr: vackert, roligt, brittiskt artigt och bitskt på samma gång. Det blev applåder när han berättade att hans polare Ry Cooder hade skrivit texten till A dollar short of happy. Att mr Lowe sedan tappade bort en del av texten spelade liksom ingen roll. Dessutom räddade han situationen med en kort kommentar och ett garv.
Lowe pratade också om anledningen till att konserten gjordes och att om man hade kommit dit för att gå på en "vanlig" Nick Lowe-konsert (vad det nu skulle vara, enligt Lowe själv) så kunde man nog bli besviken. Men inte!
När bandet, Los Straitjackets, kom in på scenen så skrattade jag högt. De såg ... inte så tuffa ut. Men det var nog inte meningen heller. Efter att ha spelat några låtar tillsammans med Lowe, tog bandet över scenen med poser och manér, 50-talskoreografi och humor. Jag gillade det en stund, men det var skönt när Nick Lowe kom tillbaka.
Somebody cares for me är en ny favorit i "måste lyssna på något mysigt"-genren:
Kvällens version av Half a boy and half a man fick mig att jubla lite grann och What's so funny 'bout peace love and understanding gjorde mig vemodig och lite ledsen i ögat – för att det var så vackert framfört.
Kombinationen Nick Lowe–Los Straitjackets borde inte fungera. Men det gjorde det. Och efter två timmar kunde vi nöjda ramla ut i söndagsnatten och jag konstaterade att: Di gamle håller än.
Kort bildkavalkad från Nalen söndagen den 4 december 2016 (D var fotograf):
Och om ni undrar: Det var en och annan "riktig" recensent på plats också, se till exempel här.
Jag hade ett uppdrag, att köpa en cd till P, och passade på innan konserten när det inte var några som trängdes och hade sig. Jag köpte även en vinylplatta och en fin tygkasse till mig själv. Merch ftw!
Konserten inleddes med Nick Lowe plus gitarr: vackert, roligt, brittiskt artigt och bitskt på samma gång. Det blev applåder när han berättade att hans polare Ry Cooder hade skrivit texten till A dollar short of happy. Att mr Lowe sedan tappade bort en del av texten spelade liksom ingen roll. Dessutom räddade han situationen med en kort kommentar och ett garv.
Lowe pratade också om anledningen till att konserten gjordes och att om man hade kommit dit för att gå på en "vanlig" Nick Lowe-konsert (vad det nu skulle vara, enligt Lowe själv) så kunde man nog bli besviken. Men inte!
När bandet, Los Straitjackets, kom in på scenen så skrattade jag högt. De såg ... inte så tuffa ut. Men det var nog inte meningen heller. Efter att ha spelat några låtar tillsammans med Lowe, tog bandet över scenen med poser och manér, 50-talskoreografi och humor. Jag gillade det en stund, men det var skönt när Nick Lowe kom tillbaka.
Somebody cares for me är en ny favorit i "måste lyssna på något mysigt"-genren:
Kvällens version av Half a boy and half a man fick mig att jubla lite grann och What's so funny 'bout peace love and understanding gjorde mig vemodig och lite ledsen i ögat – för att det var så vackert framfört.
Kombinationen Nick Lowe–Los Straitjackets borde inte fungera. Men det gjorde det. Och efter två timmar kunde vi nöjda ramla ut i söndagsnatten och jag konstaterade att: Di gamle håller än.
Kort bildkavalkad från Nalen söndagen den 4 december 2016 (D var fotograf):
Och om ni undrar: Det var en och annan "riktig" recensent på plats också, se till exempel här.
Kommentarer