Tanke nr 1009: Skriverier

I torsdags var jag på skrivargrupp. Det var första gången sedan i ... juni tror jag. Så kan det gå. Men det sköna med den här skrivargruppen är ju att ingenting förändras. Det är samma plats, samma tid, samma upplägg, samma människor. Alltså gör det inte så mycket att man inte varit där på nästan sex månader. Ingen undrar heller var man har varit eller varför man inte har varit där. Också det är skönt på något vis.

Efter att ha blivit serverade ärtsoppa och pannkakor med grädde och hallonsylt av lingvisten E satte vi igång med skrivarövningar. Det var ingen som hade tagit på sig att leda, så vi ledde tillsammans. En av övningarna var att vi skulle skriva så många konkreta substantiv som möjligt på bokstaven "l" och sedan plocka ut tio favoriter (självklart fick vi sno av varandra). Mina ord blev:

lädersoffa linbana lösgodis legitimation luktsalt lutfisk lödder lämmel lutheran liktorn

Sedan gällde det, under begränsad tid förstås, skriva en fri text där dessa ord skulle ingå. Såhär blev det:

Kanterna var hårda och sträva på samma gång. Långsamt förde han handen längs med fenornas taggiga struktur, längs med det förtorkade, nästan mumifierande, område som en gång varit glittrande fjäll och glimmande hud på en långa. Han lade försiktigt sin kind längs med lutfiskens ryggrad och drog utstuderat in den svaga doften av fisk genom näsan. Havets essens, tänkte han. Kristalliserat salt och tång – slår vilket luktsalt som helst.

Med kinden fortfarande vilande mot lutfiskens förtorkade kropp, sträckte han sig efter den mjuka, auberginformade pälskroppen som hade hamnat en bit ifrån.

Jag undrar vad det är med mig, skrivande och fiskar. Om det inte är torsk så är det lutfisk. Håhå jaja. För övrigt ringde D och sa att jag skulle gå hem. Så då gör jag väl det dårå.

Kommentarer